Palestina - tur och retur

Bilder

2009-11-03T10:41:00.003+01:00

Tillbaka i Ramallah

2009-10-29T17:36:00.002+01:00

I Palestina igen. Tillbaka i Ramallah, den har gangen pa en helt annan typ av resa. Studieresa men Vansterns Internationella Forum. Vi har hittills haft ett fullspackat schema och traffat organisationer, barnhem och idag en kvinnojour i Nablus. Det ar mycket som hander och lite tid att tanka. Vagsparrarna, soldaterna, muren. Nu till nasta mote som vantar.

Utställning

2007-11-02T14:49:00.001+01:00

Just nu pågår en Palestinautställning på Lava på Kulturhuset i Stockholm. Det är dels bilder som jag och Seluah har tagit och dels bilder som Palestinska barn har målat. Det är helt gratis att komma dit och titta. Utställningen pågår 23 oktober - 4 november.

Demonstrationstal

2007-01-22T14:31:00.000+01:00

-Araber är djur! Det var vad en israelisk kvinna berättade för min reskamrat Seluah när vi för ett par månader sen befann oss i Jerusalem. Hon menade att Vissa människor, vissa liv var mer värda än andra. Och uppenbarligen var en del, palestinierna, inte ens bättre än djur.

-Välkomna till världens största djurpark, sa Ali som vi träffade i Qalqilya på Västbanken. Här behandlar de oss som djur. De låser in oss bakom murar och stängsel.

När man pratar om Israels övergrepp är det lätt att fastna i pratet om siffror. Hundra döda här och tjugo döda där och igår sköts ytterligare två personer ihjäl. Men det här handlar inte om siffror, det handlar om människor. Det är människor som drabbas av Israels ockupationspolitik. Det handlar om Jowad som inte längre kan komma till sina olivträd, eftersom det nu står en mur i vägen. Det handlar om den gamla kvinnan Zohra som måste böna och be på sina bara knän för att få passera checkpointen på vägen hem. Det handlar om Arafat som är tio år och inte vågar gå till skolan eftersom att bosättarna kastar sten och ägg på barnen. Det handlar om den lilla flickan Abir Aramin som i veckan sköts i huvudet på nära håll av israelisk militär och som i torsdags förklarades hjärndöd.

Det handlar inte om siffror. Det handlar inte om djur. Det handlar om människor.

Att Israel ostört tillåts bryta mot folkrätten och fortsätta sin ockupation är mer än ett hot mot den palestinska civilbefolkningen, vilket i sig är ett brott stort nog. Men det är också ett hot mot allas våra möjligheter att leva i en rättvis värld som styrs av andra principer än den starkes rätt.

När palestinska barn leker krig bråkar de om att få vara Israel. För de vet att Israel har mycket bättre vapen. Konflikten handlar inte om två jämbördiga parter som slåss på lika villkor. Israel ockuperar Palestina. En ockupation som är brutal, olaglig och rasistisk.

Det är tydligt att Israel aldrig kommer att ge upp ockupationen självmant. För att det ska hända så krävs press utifrån. Att som Sverige bara stå vid sidan och titta på är inte bara ett förbannat hyckleri, det är ett hån mot allt vad folkrätt och människovärde heter. Det är ett hån mot hela det palestinska folket.

När jag gick i skolan hade vi så kallade ”Friendsdagar”. Ni vet, den här organisationen som finns på en del skolor och som ska se till att alla är kompisar med varandra. Det gick ut på att en snubbe kom och berättade att visst är mobbaren dum, men den egentliga boven är alla andra som står tyst omkring och tittar på. Samtidigt som svenska barn får lära sig i skolan att ingripa när någon behandlas dåligt tiger Sverige när Israel ockuperar Palestina.

Sverige måste ta sitt ansvar och åtminstone sluta handla med ockupationsmakten israel. Det är det minsta man kan begära.

När Sveriges regering tiger still, är det vi som måste höja våra röster. Vi måste sätta press på Sveriges utrikespolitik. Kräva en bojkott av israeliska produkter, demonstrera, göra aktioner. Och kanske också åka ner till Palestina med ISM. Jag fick möjligheten att åka till Palestina och jag är väldigt glad att jag gjorde det. För jag vet att internationell närvaro på de ockuperade områdena gör skillnad. Som internationell aktivist kan man inte göra några storverk, man kan inte ensam riva muren eller häva ockupationen. Men man kan göra vardagen lite enklare för några av alla de människor som bor och lever i Palestina.

Det finns inget alternativ till att stå upp och visa sin solidaritet med det palestinska och libanesiska folket. För det handlar i grunden om att vara människa. Och vi vet att ingen fred är möjlig så länge Israel ockuperar Palestina.

Riv muren. Bojkotta Israel. Befria Palestina!

Demonstrationen ordnades av ISM och hölls 070120 på Medborgarplatsen.

Bloggen - RIP

2007-01-09T13:05:00.000+01:00

... och därmed går den här bloggen i graven. Det kan hända att jag lägger upp nånting då och då och uppdaterar kommentarer eller så, men ingenting regelbundet.

Jättekul att så många har läst och berörts av vad jag skrivit.

Det har varit en otrolig resa med många intryck. Det kommer förmodligen ta ett bra tag att smälta allting. Oavsett allt som hände så är jag glad att jag åkte. Det är verkligen en upplevelse att befinna sig i ett land som är så trasigt som Palestina. Intressant känns verkligen som fel ord. Det är en väldig massa känslor inblandade.

Det finns liksom inga ord kvar. Allting blir bara futtigt att berätta om. Men jag vill i alla fall försöka. Jag hoppas att fler människor kan få upp ögonen för vad som händer i Mellanöstern. Jag kommer att fortsätta skriva, berätta och hålla föredrag. Har man väl en gång satt sig in i ockupationen är det ingenting man släpper. Någon gång vill jag gärna åka tillbaka. Om jag tidigare var tveksam till hur mycket nytta vi som internationella egentligen gör i Palestina vet jag nu att det är ovärdeligt.

För övrigt mår jag bra. Jag kommer att rönkas imorgon för att utreda om jag behöver någon operation eller inte. Men det ska nog gå bra. Det har varit jätteskönt att ha Seluah och Zahra att prata, skratta och gråta med. Ska man åka till ett område som Palestina rekomenderar jag att man är flera. Det tar på en hårdare än vad man kanske tror.

Är du intresserad av att engagera dig så ta kontakt med tillexempel ISM, Palestinagrupperna, Ung Vänster eller någon annan organisation. Ensam kan man inte göra mycket, men tillsammans kan man skapa verklig förändring. (Lite Bamsementalitet, men det är ju sant =). Länkar finns i högerspalten. Är du intresserad av att åka ner själv tycker jag absolut att du ska göra det. Ta kontakt med ISM för mer information. Men kom ihåg att man kan engagera sig även på hemmaplan.

Som sagt, tack och hej. Vi ses i Palestina!

Tack Juwad, Hisham, Emely, Mohammed, Paul och alla andra som har tagit emot oss och hjälpt oss.

Masalam!

Fler bilder

2007-01-09T12:43:00.000+01:00

Ytterligare några bilder....

Bilder

2007-01-05T17:44:00.000+01:00

Nu har äntligen bilderna kommit. Att få CD-skivorna på posten var som julafton en gång till. Lägger upp dom lite huller om buller. En bild här och var har Seluah tagit, annars är det jag som är fotografen. Vid frågor angående korten är du välkommen att fråga.

Lägger upp en del till senare...

Nunnesång

2006-12-26T15:56:00.000+01:00

Lite julstämning med en trudelutt från födelsekyrkan i Betlehem.

Tankar i jultid

2006-12-25T18:59:00.000+01:00

Var i kyrkan på min brors julavslutning häromdan. Fullt med förväntansfulla barn och föräldrar som har bänkat sig i rader. Julspel med Maria och Josef och stämningsfulla sånger om det förlovade landet och frid på jorden. Jag måste säga att julsångerna det här året har fått en annan innebörd för mej. Istället för att associera sånger om Betlehem med Jesus och vise män och sånt tänker jag istället på den åtta meter höga betongmur man möts av när man kommer till staden.

Pepparkaksänglarna smakar inte riktigt lika gott i år...

God jul!

En omöjlig syn?

2006-12-17T12:00:00.000+01:00

Har haft lite problem med uppdateringen av bloggen. Kommentarerna kommer...

Minnen

2006-12-13T18:00:00.000+01:00

Jag associerar allting med Palestina just nu. Mina vänner lär snart tröttna...

Föresten, jag hittade den här på internet:

-What do you get if a crowd of Jews beat up a young Swedish girl?
-A swedish meatball in Israel.

Osmaklig eller ej, jag är ju i alla fall känd. Känd som Bellman. =/
(För det var ju målet... (obs ironi))

Hemma igen

2006-12-11T12:38:00.000+01:00

Julpyssel och pepparkaksdeg har plötsligt blivit en del av min vardag igen. Jag är hemma i Sverige. Landade på Arlanda och klev av planet, rakt ut i en annan värld. Inga vapen på gatorna, inga checkpoints, inga murar (nåja, inga åtta meter höga aparthaidbyggen i alla fall).

Känns jättemärkligt att vara hemma igen. Jag började leta efter passet när jag skulle med pendeln. Vänta, fan. Nu har jag glömt passet. Helvete. Tog ett par sekunder innan jag kom ihåg att det inte utförs identitetskontroller när man är ute och handlar i Sverige.

På Ben Gurion, flygplatsen i Tel Aviv, var dom lite misstänksamma men det gick helt okej. Förhöret tog bara en och en halv timme och kropsvissiteringen var inte så farligt ändå. (Obs, ironi.) Hade fått en nalle av Seluah och Zahra när jag låg på sjukhus. Det var tydligen en terroristnalle för dom var tvungna att scanna den ett antal gånger. Rotade igenom mina skitiga underkläder och undersökte min bh i en kvart. Jag är glad att jag tog lite turistbilder att ha i kameran. Ändå frågade dom ingenting om Västbanken. Det är alltså så här dom behandlar vanliga turister. Säger ingenting om säkerhetskontroller på flygplatsen, visst det är bra med sånt. Men ibland kan man ju undra om de verkligen fyller sitt syfte...

-Where have you been living?
-Israel.
-What do you do for living in Sweden?
-Yes, in Stockholm.
-What have you been doing in Israel?
-Almost four weeks.

För er som inte är så insatta i Israels säkerhetssystem så kan jag berätta att om de misstänker att du har varit på Västbanken eller haft samröre med någon form av fredsrörelse så kan de svartlista dej och du får inte komma tillbaka till Israel. Nu vet i och för sej den Israeliska polisen redan allt om mej i och med det som hände i Hebron, så det är redan kört för min del men jag hade ändå ingen lust att svara på frågor i onödan.

Det märkliga är hur fort man anpassar sej till någonting. Plötsligt undrar jag varför det inte är några soldater på gatan.

Jag är väldigt glad att jag åkte. Även om resan har inneburit många intryck och upplevelser som är jobbiga att ta in. Hur den lilla pojken i Tel Rumeida springer hem från skolan eftersom han är rädd för bosättarnas stenar. Hur Zara, den gamla kvinnan som vi plockade oliver med tvingas böna och be inför soldaterna för att få komma igenom ceckpointen hem till sitt hus. Alla historier och levnadsöden. Hur militären i byn Sarra åker runt i sin gröna drake och skjuter tårgas på barnen. Mannen i taxin som sa Vi har det värre än i Sydafrika. Alla vapen. Alla spottsoskor från bosättare som vi har fått ta emot. Hur folkmassan jublade och applåderade när jag bars iväg på bår. Sjuksköterskan som påstod att araber är djur. Muren. De oändliga identitetskontrollerna. Gränser som befäster skillnader mellan araber och judar. Ali som slutat åka och hälsa på sin släkt för att han inte orkar med checkpointarna. Soldaten som siktade i ansiktet på taxiföraren genom hela förhöret. De godtyckliga besluten. Den ingrodda rädslan i Israel. Den totala förnedringen på Västbanken. Bosättningarna. Förtrycket.

Men som sagt, jag är glad att jag åkte. Det krävs att riktigt vara på plats för att förstå de omfattande konsekvenserna ockupationen får för vanliga människor. Mycket av det jag tidigare bara hört berättas fick jag se med egna ögon. Många helt vansinniga episoder fick jag bekräftade. Och jag vet att internationell närvaro gör skillnad. Genom att bara vara på plats gjorde vi många små förändringar. Små i ett större perspektiv, men stora för människorna i Tulkarm, Azun Atwa, Tel Rumeida mfl.

Den närmaste tiden ska jag mest ta det lungt och fixa med olika grejer här hemma. Julpynta och så. Men när jag får tid och råd så åker jag gärna tillbaka. Det kanske låter märkligt att jag vill tillbaka efter allt som hänt? Det förstår jag. I Hebron bodde vi tillsammans med Mary. Hon är 75 och kommer från Australien. Mary har varit i Palestina sex gånger och i Hebron tre. Jag frågade varför hon envisas med att komma tillbaka gång efter gång. Hebron är inget upplyftande ställe, det tär på krafterna och psyket att vara där. Hon svarade med en axelryckning och ett leende. I have to. Yes, I simply have to. Does that make sense to you? Och jag förstår vad hon menar.

Palestina är ett speciellt land under speciella omständigheter. Det krävs att vara på plats för att förstå. Den här resan har stärkt mej i min vilja att kämpa för mänskliga rättigheter och ett fritt Palestina.

Tänker på Seluah som fortfarande är kvar där nere och alla andra som bor och lever i Palestina. Keep fighting. Ill be back!

(Att jag är hemma betyder inte att bloggen dör. I alla fall inte riktigt än. Jag kommer att lägga upp bilder från resan så fort jag får dem med posten.)

Olaglig graffitivagg

2006-12-09T23:58:00.000+01:00

Graffitikonstnaren Banksy har precis gjort klart en malning pa muren. Det kommer fram en gammal man och säger:
- You make the wall look beautiful!
- Thanks.
- I don't whant it to be beautiful, I hate this wall. Go home...

http://www.banksy.co.uk

Betlehem

2006-12-07T12:39:00.000+01:00

Betlehem, Jesus fodelseort. Omringad av betong. Nu ar jag arligt talat forbannat trott pa den dar helvetesmuren. Overallt vi kommer star den dar. Inte ens en sa helig stad som Betlehem far vara ifred.

Nagon skrev bland kommentarerna, visst ser muren trist ut pa nara hall. Ja det gor den! Den ser trist ut pa nara hall, pa langt hall, uppifran och alla andra mojliga tankbara vinklar. Men vad som ar annu viktigare, den far konsekvenser for manniskors vardagliga liv. Sen ett par manader tillbaka ar Betlehem helt omringat av muren. Tank dej Malmo inringat i betong.

Naja, kyrkan var i alla fall valdigt fin. Aven om jag inte ar en gnutta religios var det en upplevelse att komma dit. Nere i hallen dar Jesus (eventuellt) foddes satt ett gang nunnor och sjong stilla natt. Mycket stamningsfullt.

Qalqilya

2006-12-06T17:28:00.000+01:00

Denna eviga mur. Overallt ar den. Gra och tung i betong, eller vass och spretig av taggtrad och nat.

Planen var att aka till Betlehem i soder och titta pa muren och graffitin och sparen av Jesus typ. Efter en lang resa hamnade vi i Qalqilya i norr. Igar blev vi uppringda av en bonde som behovde hjalp med internationell narvaro. Hans odlingar skulle namligen skovlas da millitaren fatt for sej att bygga muren just dar.

Jag och Zahra gick upp 05.20 for att ta oss fran Jerusalem till Azun Atwa, platsen for dagens strapatser. Forst hade vi problem med att komma ut fran vandrarhemmet da vi rakat bli inlasta och sen segade taxichaffisen i en och en halv timme sa vi kom ivag mycket senare an planerat. Detta ledde i sin tur att checkpointen vi var tvugna att ta oss igenom hade stangts for sanna som oss (= alla som inte var bosattare och skulle till den narliggande bosattningen Ez Efrayim). Eftersom vi redan var pa vag bestamde vi oss for att andra ursprungsplanen och aka till Qalqilya istallet.

Qalqilya ar en stad med omkring 50 000 invanare och ligger pa den nordvastra delen av Vastbanken. Sedan drygt fem ar till baka ar staden totalt omringad av muren. Qalqilya ligger mycket nara gransen till Israel. Tidigare var det manga av stadens invanare som arbetade i Israel. Nar muren kom skot arbetslosheten i hojden.

Av en slump traffade vi Ali. Ali har bott i Qalqilya hela sitt liv och han lamnar ogarna stan om han inte maste. Han gillar inte att behova passera alla checkpoints och soldater och sant dar. Tidigare jobbade han som porslinstillverkare i Israel, men sedan ett antal ar tillbaka ar det omojligt for honom. Pa bilden syns det som tidigare var en oppning i muren. Har passerade palestinier till och fran Israel, med tillstand sa klart. Numera ar den gangen stangd.

Qalqilya ar ingen industristad. De boende arbetar i forsta hand som bonder eller med jobb knutna till jordbruk. Muren har fatt stora konsekvenser for det dagliga livet. For arbete, for transport, for socialt liv och for mojligheten att rora sig som en fri manniska.

Muren kring Qalqilya bestar omvaxlande av betong och taggtrad. Den sidan som vatter mot Israel bestar av en atta meter hog ogenomtranglig bariar. Har och var ar den tackt med malningar och texter.

(Bondens odlingar klarade sej den har gangen. Han forhandlade med militaren och kom fram till ett avtal istallet for bulldozers. Formodligen hade de andra internationella en del inverkan pa resultatet eftersom soldaterna betett sej helt annorlunda nar vi inte har varit dar. Seluah kommer att lagga upp bilder fran handelsen pa sin blogg.)

Funnen i sjukhusets presentshop

2006-12-06T17:15:00.000+01:00

Saker hamnar liksom i ett annat ljus nar man ar har.

Trakig trottoarvantan

2006-12-04T13:04:00.000+01:00

Mannen har pa bilden fick sitta pa trottoaren i en halvtimme. Soldaterna ville kolla hans pass. Vi var pa vag tillbaka till lagenheten efter att ha foljt barnen hem fran skolan. Det hander ofta att millitaren kollar folks identitetspapper, men vi tyckte att det tog lite val lang tid den har gangen. Istallet for att checka att snubben inte ar nagon terrorist tog soldaterna rokpaus medan han snallt fick sitta och vanta. En av oss bestamde sej for att prata med soldaterna for att se om det var nagonting pa tok.

Soldaten svarar, Nej han ar inte misstankt for nagonting eller sa. Vi tror inte att han ar farlig, men det har ar varat satt att uppratta kontroll.

Vardag i Palestina.

Blandade bilder

2006-12-03T21:37:00.000+01:00

Sabbat i Hebron

2006-12-02T16:02:00.000+01:00

Sa har annu en dag passerat i Tel Rumeida. Det har varit en lugn dag, inte mycket har hant. Tack och lov, en trakig dag har ar lika med en bra dag. Vi har mest hangt omkring i omradet och lekt med barnen.

Har kannt mej som en fritidsledare. En fritidsledare i ett minfalt. For da och da avbryts leken av patrullerande soldater och bosattare som passerar pa gatan. Det hande mer an en gang att bosattarna spottade efter oss nar de gick forbi. men som sagt, ingenting sarskillt har hant, sa jag ar nojd med dagen.

Idag har jag ocksa dansat den traditionella palestinska dansen dabke.

Bilderna forestaller min kompis Mohammed, 3 ar och ett skyddsnat som spanner over en av gatorna i Hebron. Det ar till for att skydda manniskor fran bosattarnas stenar och annat skrap. De ovre vaningarna av flera av husen utgor namligen bosattningar.

Lite statistik

2006-12-02T00:41:00.000+01:00

Intressanta fakta fran Ramalla. Undersokningen ar gjord av foretaget Near East Consulting. Mer fakta gar att hitta pa http://www.neareastconsulting.com.

Anser du dig vara generellt deprimerad?
Deprimerad: 371 (46.4%)
Inte deprimerad: 418 (52.3%)
--Tillfrågade: 789 personer

Anser du att brott, våld mot barn, och andra sociala problem har ökat eller minskat i det palestinska samhället de senaste 6 månaderna?
Ökat: 576 (72.1%)
Minskat: 47 (5.9%)
Samma nivå: 135 (16.9%)
--Tillfrågade: 758 personer

Stödjer du en vapenvila med Israel?
Stödjer: 671 (84.0%)
Stödjer inte: 109 (13.6%)

--Tillfrågade: 799 personer

Mat for en vecka

2006-12-01T21:17:00.000+01:00

Jag ar sa matt att jag kan krakas. Vi har precis varit och atit middag hos Fariel och Josef, tva bekanta har i Hebron. Nar en palestinier bjuder dej pa mat betyder det verligen en rejal middag. Det ar en artighetspryl att tacka och ta emot. Ju mer du ater desto mer tycker du om familjen. Och tro mej, det gar inte att saga nej, ens efter den fjarde portionen.

Det har varit ganska lungt har idag. Eller, ja vad ska man saga. En man skots till dods i natt alldeles i narheten. Av polisen. Men annars har det varit lungt... Pa fredagar ar de palestinska barnen lediga medan bosattarbarnen gar i skolan.

Vi spelade fotboll med barnen. Nar det inte hander nagonting sarskillt sa brukar vi anda se till att hanga sa mycket utomhus som mojligt for att, som vi sager "sakra gatan". Vart sallskap var ett gang killar i 12-ars aldern. Det ar markligt att behova avbryta spelet for att lamna plats at patrullerande soldater. Men killarna var vana och brydde sig inte namnvart.

Pa vag hem fran Fariel och Josef passerade vi i narheten av den intilliggande bosattningen. Ett gang smakillar holl till precis nedanfor trappan varfifran vi kom. Tva aldre tjejer fragade vilka vi ar, en av oss presenterar sej och sen hor vi tjejerna fraga ganget om de har lust att kasta sten pa oss. (Eftersom jag bruker fa fragan hur vi forstod vad de sa: ja, en av oss pratar hebreiska.) Den har gangen hande det ingenting och vi kande oss inte sarskillt hotade. Men det sager ratt mycket om hur det ar att leva har nar den forsta tanken hos ett barn som ser ett gang utlanningar ar, okej horni, vi kastar sten pa dom.

Just nu star ett gang bosattare utanfor vart fonster och skriker pa oss.

Tillbaka igen

2006-11-30T21:46:00.000+01:00

Tillbaka i Hebron. Det ar inte lika mycket folk har som den lordagen. Inte samma tjocka luft och hotfulla stamning. Men det ar en speciell kansla av att vara har, inte bara for mej. Den underliga atmosfaren ar det forsta som marks nar man kommer hit.

Hebron ar ett av de stallen pa Vastbanken som har storst problem med bosattare. Bosattningar ar insprangda mitt i stan. Ett par 500 bosattare gor livet surt for de typ 150 000 palestinier som lever har. Ungefar 3000 butiker har tvingats stanga, hus har evakuerats och barn utsatts dagligen for stenkastning pa vag till skolan.

Imorse var jag hos polisen for att lamna vidare uppgifter om misshandeln. (Besoket var foga givande och det enda jag fick hora var en massa bulshit och rena logner...) Val pa stationen motte vi, (alltsa jag, den svenska konsuln i Palestina och hans chauffor), en man och hans tva dottrar. De var dar for att gora en anmalan. Familjen lever i Tel Rumeida, ett omrade med overvagande antal bosattare. Nu pa morgonen hade en bosattare forsokt kora over de tva flickorna pa vag till skolan. Eller, han forsokte mosa dom mot en vagg. Tre ganger. Det har var andra gangen detta hant. Pappan berattade uppgivet att han gjort manga, manga anmalningar genom aren, men det har aldrig hant nagonting med dom.

Medan vi vantade pa en kvinna som vi avtalat mote med tog vi en promenad genom torgstraket i den centrala delen av stan. Over oss hangde ett tackande metallnat. Det var fullt med skrap, stora stenar och metallforemal. I Hebron har manga av husens ovre vaningar ockuperats. Bosattarna kastar ner allehanda skit och skrap pa gatorna nedanfor, sa torghandlarna har satt upp natet for att skydda sej. De vill inte overaskas med en gatsten i huvudet.

Livet i Tel Rumeida ar forbannat svart om du ar palestinier. Har galer till och med olika lagar, beroende pa om du ar bosattare eller palestinier. Varje dag sker nagon form av "insident" pa grund av bosattarvald. Den arabiska befokningen har ar formodligen bland de mest utsatta i hela varlden.

Angeln Miriam

2006-11-29T22:25:00.000+01:00

Var pa sjukhuset idag. Svart att hitta ratt. Kommer antligen fram till receptionen for ogonkliniken, lamnar fram mina papper till kvinnan i luckan. Hon tittar pa mej och sen borjar hon prata, pa hebreiska. Jag forstar noll, men far efter en stund fram att jag bara pratar engelska. You need your insurance card or you have to pay. Jag har ingen aning om vad som behovs. Ibland gar det tydligen bra utan papper och ibland ska de tvunget med. Hur som halst har jag inget forsakringskort. Inte nagra pengar heller. Forra gangen jag var pa sjukhuset gick det namligen bra utan. Dom har ju redan all information om mej dar. Jag satter mej i ett horn och kanner mej vilsen och mycket ynklig.

Plotsligt fran ingenstans kommer den raddande angeln. Det ar en kvinna som har sett min nod och undrar hur det ar fatt. Aterigen pa hebreiska sa klart. Vi forstar mycket lite av var konversation och rycker mest pa axlarna. Det maste se ratt dumt ut pa hall. Till slut far vi en tolk och genom min forvirrade engelska far jag slutligen fram vad som ar pa tok. Miriam, som hon heter, havdar bestamt att jag maste ha vard nu, jag ser ju hemsk ut i ogat. Hon bestammer sig for att lana ut den aktuella summan pa ungefar tre hundra kronor till mej, en villt frammande och ganska vilsen flicka. Tack Miriam, san hjalpsamhet och tillit betyder mycket.

(Jag ser helt okej och kommer forhoppningsvis inte fa nagra storre problem med ogat i framtiden. Men jag ser fortfarande lite gangster ut.)

Ockupationsbarnen del II

2006-11-29T01:13:00.000+01:00

Ser du barnen har bredvid? Titta pa pojken langst till vanster. Skulle du kunna tanka dej att sla honom?

Du vet inte vad han heter eller vem han ar. Du vet inte hur gammal han ar eller om han gillar att klattra i trad eller spela fotboll. Du vet faktiskt ingenting om honom.

Vad skulle kunna fa dej att lappa till honom? Om han vagrade lyssna pa dej? Slog dej? Skrek och var ivagen? Skulle du sla med oppen hand, eller knuten naven? Eller skulle du kanske ta till det tunga artelleriet och rent av anvanda targas mot honom?

Saara ar en mycket liten by som ligger en bit ifran Nablus. Igar besokte vi platsen. Det gjorde ocksa millitaren. Varje dag brukar soldater komma till byn. Tva ganger. Forst nar pojkarna slutar skolan och sen nar de minsta flickorna slutar. De kor ett par varv i byn och ser till att inget av barnen far ga trygt hem fran skolan. De skjuter targas, gummikulor och ljudbomber. De vet ungefar lika mycket om barnen i byn Saara som du gor.

Vi hade hort talas om att millitaren trakasserade barnen i byn och beslutade oss for att aka dit. Jag och Seluah kom dit i en av de gula taxibilarna strax efter att det hade ringt ut for pojkarna.

Langst med vagen hukade sig klungor av pojkar intill husvaggarna. Vi forstod att nagonting var pa gang, men vi viste inte riktigt vad.

Vi svanger runt ett horn och plotsligt dyker ett stort gront millitarfordon upp framfor oss. Jag vet ingenting om sanna skapelser, men det sag ut som nan form av en lite mer avancerad jeep. Jag vet inte om det ar fargen eller den hotande atmosfaren runt tanksen, men mina tankar gar till draken Kattla i Broderna Lejonhjarta. Draken stannar nar den far syn pa oss. Den tar sikte pa barnen ett par meter framfor oss och avlossar en targasgranat. Roken sprider sig med vinden och vi vevar fort upp rutorna. Barnen drar upp trojorna framfor nasorna och skingras tillfalligt. Det brinner pa marken framfor oss. Nar draken vander om ett horn rusar pojkarna ut fran sina skydd, plockar upp stenar och kastar efter den. Vi hor fler skott, men ser ingen mer gas. Vet inte om det ar gummikulor eller nagonting annat.

Tanksen forsvinner bort langst med vagen och ivag bakom kullarna. Vi gor oss redo for att den ska komma tillbaka. Det ar 40 minter kvar tills flickorna slutar skolan. De andra internationella ar redan pa plats nar vi kommer fram till skolan. De har sett fordonet pa nara hall och till och med forsokt prata med nagon av soldaterna, men han bara hanlog som svar. Forhoppningsvis blev de anda nagot chockade av att hitta svenskar och engelsman i byn for de forsvan redan efter en kvart. I mandags stannande de kvar i fyra timmar.

Mycket kan man forsoka skylla ifran sig med pahitt om sakerhet och skydd mot terrorism. Men hur forklarar man sanna har overgrepp pa oskyldiga? Pa sma barn som ar pa vag hem fran skolan for att leka eller gora laxorna. For egen del trodde jag att trakasserierna bestod i att soldaterna foljde efter barnen och skrek och ropade, eventuellt sparrade vagen eller nanting liknande. Jag kunde aldrig dromma om att de skulle anvanda full millitarutrustning mot sjuaringar.

Gatorna i Nablus

2006-11-28T17:29:00.000+01:00

Forst folkfest, sen krigsstamning.

Vi anlande till Nablus igarkvall. Nablus ar en av de storre staderna pa Vastbanken och ligger lite norr om mitten pa kartan. Sa fort jag, Seluah och Zahara steg ur taxin sa mottes vi av en stor folkmassa som firade nagonting vid en rondell inne i stan. Nar vi narmade oss borjade folk ropa till oss om vartannat. Hamas is better! No, Fatha! Hamas, hamas! Fatha! Stamningen liknade den man kan se i studenttider hemma i Sverige.

Det visade sig vara nagon form av studentval och alla, da menar jag alla, manniskor bar en sjal, flagga eller annan symbol som visade vilken organisation de stodde. Nastan inga kvinnor var ute, men det kryllade av barn (las pojkar) som var med och firade. Vi fick sjalar fran bade Fathaanhangare och andra.

Ibland hander det att israeliska soldater klar sig civilt och patrullerar gatorna i Nablus. Darfor hander det att invanarna ibland ar misstanksamma aven mot internationella fredsaktivister i tron av att vi ar utsanda av israelisk millitar. For att inte bli tagna for soldater belsot vi att behalla halsdukarna. Av sakerhetsskal sa att saga. (Med tanke pa alla tokiga misstolkningar och liknande som verkar ha benagenhet att uppsta pa den har boggen vill jag bara understryka, aven om det kan tyckas onodigt, att jag inte har nagra ovriga sympatier med varken Hamas eller Fatha.)

Problemen borjar nar vi ska forsoka ta oss till ISM-lagenheten i gamla stan. Vi vet inte var den ligger. Den enda ledtraden vi har ar att den finns nagnstans inte allt for langt darifran vi ar. Vi borjar irra in i gamla stan dar gatorna ligger ode och morka. I Nablus rader utegangsforbud efter klockan tio pa kvallen, da borjar namligen de politiska organisationerna sin fight om gatan. Visserligen var det en stund kvar till tio, men det har var ocksa en lite speciell kvall. Ganska snart hinns vi upp av nagra killar som sager at oss att ga darifran. Det kan bli farligt. Vi vet fortfarande inte var vi ar och lyckas inte fa mobilkontakt med nagon som vet at vilket hall vi ska ga. Mer och mer manniskor samlas omkring oss. Vi kanner oss verkligen som kusinen fran landet. Vilse i en stad vi inte hittar i och snart borjar det bli en riktigt dum ide att vara ute och spatsera.

Efter en stund visar det sig att en av mannen som omringat oss kanner till lagenheten och ar villig att visa vagen. Vi hakar pa och efter bara ett kvarter mots vi upp av resten av ISM-ganget som ar ute och letar efter oss.

Det hor till vanligheterna att folk gar omkring med vapen bade i Palestina och Israel. Men for en borttappad svensk i en mork grand en kvall som denna kandes det mera som att vara med i Doom eller nagot. (Mamma, pappa, det ar ett dataspel.) Men vi kom i alla fall fram tillslut, hela och hallna och en erfarenhet rikare.

Angaende kommentarerna pa bloggen:
Om jag inte har varit tydlig tidigare sa ar jag det nu. Alla komentarer som ar antingen antisemitiska eller pa nagot annat satt rasistiska gore sig icke besvar och kan dra at helvete!

Brottsliga tomater

2006-11-26T16:56:00.000+01:00

Att plantera en tomatplanta kan ge upp till ett ar i fangelse. Om du ar palestinier och inte kan bevisa att landet du odlar pa ar ditt eget genom en rad formella procedurer. Det ar som bekant vissa svarigheter med att bevisa aganderatten for jordegendommar i regionen. Manga palestinier har brukat sin jord i generationer, men kan inte formellt bevisa vems jorden ar. Eller sa har de bevisen, men blir berovade sin jord i alla fall.

I Israel finns en lag som lever kvar fran det ottomanska riket. Den lagen sager att om du inte har brukat din jord pa ett visst antal ar (har for mej att det ar 5 ar som galler) sa forlorar du ratten till den. Vet inte om nan har missat det, men i och med byggandet av den Israeliska muren sa konfiskeras stora palestinska landytor. Bonder hindras fran att komma fram till sina odlingar vilket i slutanden leder till att de forlorar sin jord. (Bonden som vi halsade pa i Tulkarem hade val tur da. Han hade bara varit isolerad fran sin jord i tva ar.) Har du inte det speciella lilla pappret som ger dej tilltrade till ditt land pa andra sidan muren kan du vinka hej da till dina odlingar.

I och med att palestinierna forbjuds att odla vissa former av grodor, (vet inte hur det ar har rent juridiskt, men det ar i alla fall ett forbud i praktiken) sa tvingas folk helt enkelt inforskaffa dessa varor fran Israel. Jag traffade en man forra veckan som berattade om hur han manga ganger hade sett skovlingar av odlingar, hur apelsintraden hade mejats ner av buldozers. Att bojkotta israeliska varor nar man lever i Palestina ar en omojlighet. Det kanns lite markligt att bli bjuden pa jaffaapelsiner och avokados fran Israel nar man ar i Palestina. Jag som ar sa van vid att valja bort sanna varor i fruktdisken hemma. Daremot ar alla palestinier jag har pratat med har positiva till en internationell bojkott av israeliska produkter.

Middag med teologer

2006-11-25T21:58:00.000+01:00

Har precis varit och kakat middag pa Teologiska Institutet i Jerusalem. Dom ringde och tyckte synd om mej och ville ta hand om mej. Det lat sa fint att jag liksom bara inte kunde tacka nej. Dom har nagon kurs just nu som handlar om kvinnors roll i att losa konflikten typ. Det var i alla fall ett gang kvinnor dar fran alla mojliga hall och kanter i varlden. Dom va jattetrevliga och hade bett for mej varje dag sen dom laste om mej i tidningen. (Okej, just den biten kandes lite weird.) Men jag tyckte i alla fall att det var fint gjort. Vi kakade aferikansk mat och lekte lekar. Pa natt vis skont att gora nogonting normalt (hyfsat i alla fall) for en stund.

En liten fundering

2006-11-25T12:55:00.000+01:00

Idag ar det lordag och pa lordagar ar det som bekant sabbat. For den judiska befolkningen betyder det ledigt och lugn och ro. For palestinierna betyder det ett helvete.

Under sabbaten okar namligen bosattarvaldet markant. Israeliska bosattare ger sig ut pa gator och akrar for att knacka lite arab. Det ar det har jag inte far att ga ihop. Under sabbaten ar det forbjudet att arbeta, bara saker utomhus, resa och en massa annat. Kan det inte misshandel raknas som en form av jobb? Att kasta sten pa palestinska barn maste ju definitivt vara forbjudet. For att kasta nagot maste man ju i regel bara det forst. Nagon som ar lite mer insatt i judendommens komplexa regelsystem kanske kan upplysa mej, for hur jag an gnuggar min (omma och fortfarande ganska bla) panna kan jag inte fa det att ga ihop.

Amnesty International

2006-11-24T22:48:00.000+01:00

Jag har tydligen blivit ett case for Amnesty. Trodde aldrig jag skulle behova lasa en Urgent Action om mej sjalv. Men det ar klart att det kanns bra att vi i Amnesty bryr oss om mej =)

http://web.amnesty.org/library/Index/ENGMDE150922006?open&of=ENG-2MD

Bosattarna

2006-11-23T13:25:00.000+01:00

Det ar klart att jag hade hort att manga av bosattarna var galna. Men riktigt hur sinnesrubbade de kan vara forstod jag inte riktigt forens jag kom hit till Palestina. Det som gjorde att jag riktigt fick upp ogonen var en handelse i lordags da vi deltog pa en aktion i byn Tuani pa sodra Vastbanken.

Folket i omradet lever mycket spartanskt, flera av dem bor i enkla stenhus eller grottor. Byborna lever nastan uteslutande av jordbruk, men har stora problem med bosattarna i omradet. De har blivit trakasserade och misshandlade manga, manga ganger. Bosattare fran omradet har forgiftat akrarna och lagt doda kycklingar i vattenreservoaren. Vi var dar for att hjalpa till med plogningen.

Vi befann oss uta pa akrarna och gorde det vi var dar for att gora. Plotsligt dyker det upp en bosattare som med bestamda steg ger sig ut bland bonderna for att ta kort. ISM anvander sig av icke-valds principen vilket innebar att vi inte ingriper fysiskt om nagonting hander. Vi foljde helt enkelt bara efter honom och tog kort vi med. Efter en stund fick han sallskap av en annan snubbe som var ute efter att gora livert surt for bonderna. (Den har mannen slickade pa kameralinsen nar vi forsokte ta kort.)

Efter en stund dok aven en tredje figur upp. Han kom springande fran en 600-700 meters hall med tre hundar i slaptag. Han tar direkt sikte pa en av traktorerna och rusar ditat i full kariar. Forst slanger han sig over foraren for att forsoka sla honom sedan hoppar han under traktorn for att fa oss att tro att bonden ville kora over honom. Som tur var (?!) lyckades traktorforaren stanna traktorn redan innan bosattaren hamnade under.

Det hindrade inte killen fran att stalla till med en stor scen. Han skrek och ojade sig och holl pa. Millitaren var redan pa plats som vanligt da sadant har hander. Till och med soldaterna tyckte att han var lojlig. Bonderna tvingades i alla fall att stanna alla traktorer och avbryta sitt arbete. Ambulans kom till platsen och sa slutligen polisen.

Det ar svart att forsta den totala fanatism som gar att hitta hos bosattarna. Det finns inte en chans till nagon form av dialog eller resonemang. Glom det!

Nu ar det ko pa datorn sa jag far ge mej for den har gangen.

PS. jag har borjat idka en viss form av cencurering nar det galler kommentarerna pa bloggen. Sakliga och rellevanta inlagg passerar, men allt som handlar om valdtakter, vit makt eller min familj aker fetbort.

UD och journalister

2006-11-23T12:54:00.000+01:00

Det har varit ett herrans liv har de senaste dagarna. Journalister och manniskor fran alla mojliga och omojliga organisationer har ringt. Allt ifran nagon norsk tidning till sydafrikansk radio. Tydligen har UD uttalat sig ocksa.

Jerusalem Post skriver Nov. 21, 2006

The Swedish government is dissatisfied with Israel's investigation of an attack in the contentious West Bank city of Hebron that left a Swedish activist with a broken cheekbone, the Swedish Foreign Ministry said Tuesday.

"We're concerned that this hasn't been followed up, and we intend to speak to the relevant authorities and ask for more information about the incident," said Petra Hansson, a spokeswoman for the Swedish Foreign Ministry.

... och det kanns ju i alla fall bra.

Back on track

2006-11-21T21:01:00.000+01:00

-We have killed Jesus, now we gona kill you to, skrek de. Sekunden efter fick jag en flaska i huvudet.

Jag gissar att alla som har foljt min blogg vet vad som har hant. Annars kan ni ta en titt pa ISMs hemsida www.palsolidarity.org. Jag orkar intre dra hela historien en gang till. Hur som halst, nu ar jag antligen ute fran sjukhuset. Jag hade trots allt en forbannad tur, det kunde ha gatt mycket mycket varre. Flaskan orsakade tva frakturer. En i kakbenet och en i orbitalen, eller vad det heter. Det ar i alla fall det benet dar ogat sitter. For att ha ett trasigt huvud mar jag helt okej. Kan se med bada ogonen nu, aven om jag ser dubbelt pa vissa avstand.

Vill tacka for allt stod jag har fatt. Bade via sms, telefonsamtal och besok. Telefonen har gatt varm de senaste dagarna, jag har knappt haft en lungn stund dar jag har legat pa sjukan. Det ar manga som vill visa sitt stod och sina sympatier. Det varmer. Jag har fatt flera besok varje dag och aven manniskor jag aldrig ens traffat har ringt och stottat mej. Det kanns javligt skont helt enkelt.

Har hort att det har varit en del tokar som har skrivit bade har pa min blogg och pa andra stallen. Har inte last vad de har skrivit och tanker nog inte gora det heller. Men en sak vill jag att ni ska veta, youve failed guys! Alla puckade inlagg och komentarer far mej bara att bli annu sakrare pa min sak och far mej att vilja kampa annu mera. Sjalvklart blir jag arg, men den ilskan tanker jag anvanda till nagonting konstruktivt.

Jag kommer att stanna i Jerusalem den narmaste tiden. Ska tillbakatill sjukhuset for vidare kontroller. Men det ar som sagt efter omstandigheterna helt okej med mej. Orkar inte sitta nagon langre tid vid datorn, eftersom synen inte ar helt aterstalld an, men jag fortsatter uppdatera bloggen sa fort jag far tid och orkar.

Kramar till alla mina vanner, familj och andra som stottar mej, ISM och alla andra som kampar for manskliga rattigheter och ett fritt Palestina!

Ockupationsbarnen

2006-11-17T23:21:00.001+01:00

Svenska barn leker kull. Palestinska barn leker checkpoint. Alla manniskor som lever under en ockupation paverkas. Inte minst barnen. Manga barn, bade pa Vastbanken och i Gaza lider av psykiska men. En stor del av barnen uppvisar symptom pa svara och langvariga depresioner.

I Tulkarem som vi nyligen besokte arbetar man sa gott man kan med att forsoka skapa en normal miljo for barnen att vara i. Det ar svart i en sadan situation som rader.

Igar traffade vi en lokal organisation i Tulkarem som jobbade idellt med att ordna sarskilda dagar for barnen dar de fick leka och genomga en vad man kallade for "psycological release". Dar fick de skaka av sig manga av de upplevelser de varit med om. Barn ar nyfikna, de fragar och vill veta. Det gar inte att isolera nagon fran hemska upplevelser under en ockupation.

Manga barn lever utan foraldrar eller slaktingar som ett resultat av vald och den social missar. Under onsdagen besokte vi ocksa ett barnhem i staden. Det var en avdelning pa ett sjukhus som fungerade som hem for barn mellan en dag och upp till tolv ar. For tillfallet var de 16 stycken pa hemmet. Ambitionen var att varje grupp om fem barn skulle ha minst tva vuxna. De gick aven i skola pa barnhemmet.

Nar vi kom dit hade manga av barnen redan gatt och lagt sig, men vacktes av de aldre eftersom vart besok tydligen var nagonting spannande som hande. Det var valdigt roligt att traffa barnen aven om vi hade vissa svarigheter med kommunikationen. Till sist kom vi fram till att vi forstod varandra bast om de pratade arabiska med mej och jag pratade svenska med dem. Da behovde ju ingen av oss kanna oss sprakligt handikappade.

Intressant var att det inte gar att hitta nagra gatubarn i Palestina. I alla fall inte dar vi har varit hittills. I Palestina har manniskor inte sa mycket mer an sin familj, sina vanner och sina grannar och de tar man hand om.

Pa grund av sakerhetsskal...

2006-11-17T21:36:00.000+01:00

Skulle vilja kommentera det dar med sakerheten lite. Det har blivit nan form av diskussion pa kommentarerna om bloggen. (Sjalvklart blir det de som skriker hogst som far mest uppmarksamhet.)

Ada skrev:

Elsa: Det är inte kollektiv bestraffning, det är säkerhetsåtgärder. Samma som man i Israel får genomgå precis hela tiden med väskor som ständig genomsöks, militärpolis som patrullerar och checkpoints. Sedan att säkerhetsåtgärderna är mer omfattande i områden varifrån hotet kommer ifrån är ju rätt naturligt.

Jag skriker inte om orättvis kollektiv bestraffning när säkeretsvakterna till t.ex gallerian i Haifa eller snabbköpet i Mishmar hanegev (byhåla i öknen) rotar igenom mina privata saker för att leta efter vapen.

Lat mej ta ett exempel pa de sa kallade sakerhetsatgarderna. Ni som foljt bloggen kanske kommer ihag den forsta checkpointen som jag skev om. Den dar vi gick ut och de slappte igenom alla bilar. Nar vi kom upp till checkpointen pratade vi med soldaterna. De forklarade att de var tvugna att leta igenom alla bilar, bade pa vag ut och in fran Ramalla. De hade fatt information om att det fanns nagonting farligt som snart skulle passera. (De forklarade inte narmare an sa.) En kort stund senare andrade de sig tydligen eftersom det plotsligt slappte igenom alla bilar utan minsta koll. Sa mycket var den sakerheten vard.

Den israeliska millitaren anvander ofta "sakerheten" som ett svepskal for att behandla manniskor hur som helst. Att stoppa barn pa vag till skolan av sakerhetsskal eller att tvinga manniskor att ta langa omvagar bara for att komma hem ar typexempel pa vad den israeliska militaren ar nodvandiga atgarder for att oka sakerheten.

Hade det varit av sakerhetsorsaker soldaterna fornedrade manniskor vid vagsparrar hade de gjort ett daligt arbete. Det ar namligen sallan de faktiskt gor nagon storre nytta. Vara pass hander det att de inte ens kollar. Vem sager att vi ar en mindre sakerhetsrisk an nagon annan. Och vad ar poangen med att lata nagon komma igenom den ena checkpointen, men inte den andra. Om en familj far tillstand att ta sig till sitt olivland, ar det av sakerhetsskal man bara ger tillstandet till mormor? Eller ar det av sakerhetsskal man later kvinnor foda pa en filt pa marken for att de inte far passera vagsparren? Ar det av sakerhetsskal bosattare misshandlar palestinska bonder nar de plojer sina akrar? Ar det av sakerhetsskal man skovlar apelsintrad eller i praktiken forbjuder palestinier att exportera sina varor? Ar det sa, far nagon garna forklara for mej hur i helvete det fungerar, for jag forstar faktiskt inte!

Skribenten menar att det ar naturligt att ha storre sakerhetspadrag varifran hotet kommer. For alla de palestinier som dagligen lever med ockupationen, varifran kommer hotet da? Ja, inte ar det fran de bonderna i Tulkarem.

Att vara har nere gor det valdigt patagligt hur orimlig situationen ar. Att aka runt pa Vastbanken och prata med manniskor vars liv sa konkret paverkas av militarens dagliga narvaro och lyssna till deras livsoden gor det svart att inte kanna sympati och solidaritet med de manniskorna.

Muren, oliver och gastfrihet

2006-11-17T20:52:00.000+01:00

Det finns inget land i varlden dar man stoppar ambulanser med rodljus pa vag till sjukhuset, de ar fredade aven i krigssituationer. Men i Palestina galler andra lagar.

Ikvall akte vi tillbaka till Ramalla fran Tulkarem. Pa vagen blev vi sa klart stoppade ett flertal ganger av olika checkpoints. Vid den forsta var det en long ko och det gick varkligen otroligt segt. Som jag har skrivit tidigare sa gar det ofta fortare om soldaterna marker att det finns vasterlanningar i kon, sa vi gick ut ur bilen for att kolla laget. Vid checkpointen traffade vi en man som stod med sina vanner och vantade pa att bli kollade av soldaterna. Hans fru befann sig pa sjukhuset i Tulkarem och var pa vag att foda deras barn. Soldaterna hade sagt at mannen att kora at sidan och vanta. Nar vi kom dit hade han redan fatt vanta en lang stund och var valdigt stressad av situationen. Han viste inte nar han skulle fa tillatelse for att passera for att komma till sjukhuset.

Vid den andra checkpointen var det knappt nagra bilar alls och vi kunde passera relativt smidigt. Precis nar vi hade kommit igenom vagsparren dok det upp en ambulans med skrikande rodljus bakom oss. Aven den blev stoppad av millitaren. Den har gangen hade ambulansforaren (och patienten!!) tur, de fick passera efter en hyfsat snabb check. Men det ar inte varje gang det gar sa fort.

Sa fort vi aker genom en vagsparr blir vi alla i gruppen upprorda och arga, men det ar en situation som ar en del av palestiniernas vardag. (Med tanke pa hur manga vagsparrar det finns sa blir det en hel del ilska.)

Annars har det gatt bra i Tulkarem. Vi har hjalpt en bonde och hans familj att plocka oliver. De har varit valdigt gastfria och valkomnande mot oss. Juad bor i Far'un som ar en del av Tulkarem. Hans olivtrad ligger omkring fem minuter fran hans hus, man kan se dem fran en plats alldeles i narheten. Trakigt nog sa har den israeliska millitaren byggt en mur genom omradet. Den har muren rakar ga precis mellan Juad och hans olivtrad.

Nar Juad ska till sina trad har han tva val. Antingen kan han ga genom en checkpoint som ligger typ 40 minuter hemmifran. Han har inte tillstand att passera dar, men om det ar en bra dag, officeraren ar pa bra humor och han har tur, sa kan han fa tillatelse anda. Hans andra val ar att ga genom den checkpoint han verkligen har fatt tillstand for. Den ligger tva timmars gangvag fran hans hus. Juad har ingen bil.

Juad har stoppats manga ganger fran att na sitt land. Han har nekats tillstand i tva ar och inte kunnat komma dit forens nyligen. Omradet ar helt misskott och ogras och tistlar vaxer overallt. Vi som kommer fran sverige och USA har daremot inga problem med att fa komma in till olivomradet.

Idag forsokte vi komma igenom 40 minuters-checkpointen. Vi fick passera, men Juad tvingades ta den omvag som till fots tar uppemot tva timmar.

Angaende muren sa vill jag klargora vad det egentligen handlar om. Ibland nar man diskuterar med mer pro-israeliska manniskor kan man fa hora att det ju faktiskt bara handlar om ett staket och att det inte alls ar sa himla farligt.

Muren som skar igenom Tulkarem ar ett sadant staket. Ska du ta dej igenom det har sa kallade staketet sa mots du av foljande: taggtrad i stora bollar, valgrav, grusvag, ett hogt staket, asfaltsvag som patrulleras av militaren, grusvag, och ytterligare en rad av taggtradsbollar. Lite har och dar har man ocksa vakttorn utsatta.

Det har innebar att det ar fysisk omojligt att ta sig over det sa kallade staketet, hur garna man an vill. Det har i praktiken samma funktion som en mur. Och eftersom stora delar av hindret faktiskt bestar av just en mur, valjer jag att kalla den for det den faktiskt ar. Tyckas vad det tyckas vill om det.

Tulkarem

2006-11-15T12:28:00.000+01:00

Vi hamnade i Tulkarem till slut. Vi bestamde oss for att dela upp gruppen i tva. Nagra av oss akte till Nablus, medan jag, Zahara, Seluah och amerikansk kille begav oss tillTulkarem.

Har i tulkarem har de, precis som i resten av Palestina, stora prblem med muren. Den separerar bonderna fran deras odlingar och eftersom hela byar och stader ar beroende av jordbruket far det odestigra konsekvenser. Vi kommer att folja med en familj till deras odlingar och hjalpa dem att plocka oliver.

For att bonderna ska kunna ta sig igenom vagsparrarna for att na odlingarna behovs sarskillda tillstand. Det vanliga at att man antingen inte far nagot alls eller att man for ett tillstand pa en, tva manader. Det kan ocka handa att Israel bara ger passeringstillstand till mormor och familjens 6-aring.

Den familjen vars odlingar vi kommer att aka till liggear ungefar fem minuter fran byn vi bor i. Man kan se olivtraden fran en kulle nara huset. Dessvarre gar muren rakt igenom omradet. Det innebar att vi maste ta en enorm omvag for att komma dit. Pa vagen ar vi ocksa tvugna att passera vagsparrar vilket innebar att resan kan ta flera timmar.

Pa vagen hit till Tulkaren fran Ramalla, en stracka pa omkring 18 kilometer. Pa vagen stoppades vi av checkpoints tre ganger och vi passerade ytterligare ett par som stoppade bilar fran andra hallet. Vid den forsta vagsparren ringlade sig kon lang. Vi bestamde oss for att ga ut och visa oss. Ibland hander det namligen att soldaterna speedar pa kontrollerna om de vet att det ar vasterlanningar i kon. Tack vare att vi stallde oss vid sjalva checkpointen borjade de slappa igenom bilar utan att kontrollera dem over huvud taget. Bara for att vi svenskar stog dar. Hela den israeliska politiken genomsyras av en fruktansvard rasism.

Medan vi stod dar stoppade den en palestinsk man som kom gaende langst med vagen. De skrek at honom och tvingade honnom att dra upp trojan for att visa att han inte bar pa nagra vapen. Jag madde riktigt daligt av att se den totala fornedringen han tvingades finna sig i.

Det finns hur mycket som halst att skriva om, men vi har bara begransad tillgang till datorn sa jag far fortsatta senare.

Masalam!

traning

2006-11-14T12:50:00.000+01:00

Marhaba,

Vi ar fortfarande kvar i Ramalla och har traning. Vi har precis gatt igenom de israeliska lagarna och fatt forklarat for oss hur systemet fungerar. Utan att overdriva kan jag saga att rasismen ar slaende. Det finns tre olika juridiska system. Vilket som anvands i just ditt fall beror pa vem du ar! Som internationella tillhor vi antingen det mest priviligerade systemet, det som israelerna hamnar i eller det som anvands for att deportera illegala arbetskraftsinvandrare.

Vi har ocksa lart oss hur vi ska anvanda oss av media och andra kanaler for att beratta om vad som hander har nere. Vi ar ju i princip de enda internationella ogonvittnena.

Det ar foresten valdigt kul med alla komentarer!

En dag av traning

2006-11-13T22:59:00.000+01:00

Idag har vi fatt lara oss hur man hanterar ljudbomber. En ljudbomb fungerar som en granat, men istallet for att doda har bomben syftet att lata sa mycket som mojligt. Ljudbomber ar nagonting den israeliska armen ofta anvander sej av har i Palestina. De gor de dels for att skingra folkmassor och demonstrationer, men ibland ocksa bara for att djavlas. Sjalvklart finns det ett syfte aven med det. Att forstora somnen for invanarna i en by genom att nattligen utlosa ljudbomber ar ett effektivt satt att bryta ner folk pa. Smabarn vaknar och skriker, barn far inte sova tillrackligt och orkar inte vara i skolan och vuxna mar daligt pa jobbet.

Ljudbomberna ar bara en del i det omfattande "projekt nedbrytning" som den israeliska armen haller pa med. Andra grejer ar upprattandet av vagsparrar, byggandet av muren och sarbehandlingen och trakasserierna av palestinier.

Vi har ocksa fatt en lektion i kulturella beteenden, sexuella trakasserier och mycket annat. Det har varit en dag fullproppad av information. Vi har ocksa gjort en del praktiska ovningar.

Idag fick i ocksa se muren for forsta gangen. Vi sag den dar den stracker sig over gransen mellan Jerusalem och Vastbanken. Det var en helt absurd syn som ar svar att forestalla sig. Det ar klart att jag har sett den pa bild forut, men det var en helt annan sak i verkligheten. Muren var kanske 3 - 4 meter hog och gjort av gra betang. Vid bostadsomradena var den tackt med grafitti och malningar. Den tar uppmarksamhet vart man an forsoker titta, den gar verkligen inte att undvika. Det ar svart att satta ord pa en sa surealistisk syn.

Trots att muren inte var som hogst dar vi sag den gav den en stark kannsla av klaustrofobi. Man kanner sig instangd och frustrerad over att inte veta vad som finns pa andra sidan. Det finns manniskor som aldrig far en skymt av vad som ligger pa andra sidan muren om det sa ar 150 meter ifran deras hus.

Traningen, som det kallas, halls i Ramalla och pagar i tva dagar. Imorgon eftermiddag kommer vi aka till Nablus for att vara med i olivskorden. Formodligen kommer vi inte att stanna dar mycket langre an en vecka. Men den exakta resrutten bestams efter hand.

Varat gang som vi hanger med och kommer att tillbringa i stort satt all tid med, bestar av mej, Seluah, Zahara och tre grabbar fran USA respektive England. Det ar inte sakert att vi kommer att tillbringa hela tiden tillsammans, men vi kommer i alla fall att borja sa.

Seluah har forsokt lara mej lite arabiska, men det gar val lite sadar far jag val erkanna. Min plan ar att fta in sa mycket som mojligt sa lange jag ar har.

Nyttig ordlista:
Salem Alejkom - fred vare med dej (godag typ)
Khalas - sluta
sowt - ljudbomber
felbet - in da house!

Vi ar inne!

2006-11-13T06:00:00.000+01:00

Vi har precis kommit fram till vandrarhemmet i Jerusalem. Resan gick helt smartfritt och utan problem. Inte ens ett ynka litet forhor. Vi hann inte ens bli nervosa.

Pa vagen hit tog vi vagen genom Gamla staden. Det ar ett omrade med manga tranga grander och kanske inte det lattaste stallet att hitta pa. Hela tiden horde jag Siris rost som sa, Ga inte in i Gamla stan. Da kommer ni typ aldrig att hitta ut igen. Men det gjorde vi!

Om typ en timme aker vi vidare till Ramalla for att fa reda pa allt vi behover fa reda pa. Vart vi ska och sa.

Vet inte nar jag far tag i en dator igen, men jag uppdaterar sa fort jag kan.

Nu är vi som gott som på väg

2006-11-11T23:31:00.000+01:00

Nu är det bara 16 timmar kvar tills planet lyfter. Fick precis reda på att Seluah har kommit in och är på plats i Jerusalem. Fan, vad skönt det känns! Det hade tydligen varit en del strul, men ändå gått bra till sist.

Jag har väl kanske inte riktigt packat klart än. (Började för ett par timmar sen.) Men jag kan liksom inte riktigt koncentrera mej. Vad ska jag ta med egentligen? Okej, jag vet. Det kan tyckas lite sent att börja fila på det nu. Jag har skrivit en jättetjusig lista, men det känns som om jag har glömt ungefär 1000 000 prylar. Men det är väl så det ska vara antar jag...

Ändå är det inte jättenervöst. Inte alls faktiskt. Det känns bra att Seluah har kommit in, då lär det inte bli några problem för Zahra heller. Och jag är ju blond och blåögd som en viking, så där blir det nog inga problem. Det är så sjukt att behöva planera för att sitta i förhör.

Jag var på demonstration mot muren idag. Det var regnigt och kallt. Men trots det så var det en bra stämning tycker jag. Det var en helt annan grej att vara på en sån demonstration och veta att jag faktisk ska åka till Palestina imorgon. Det blev mer verkligt.

Ska ta och packa ner det sista nu så jag kan gå och lägga mig. Borde väl sova lite också antar jag. Nästa gång jag skriver blir det från en dator i Palestina!

De nyfikna israelerna

2006-11-09T23:36:00.000+01:00

"Infödda israeler kallas för sabras efter en kaktusfrukt som är hård och taggig på utsidan och söt inuti, men i själva verket är israelerna otroligt gästfria och naturligt nyfikna på beökare."

Så står det i min nyinköpta guidebok för Israel. Vidare kan man läsa om Tel Avivs gyllene sandstränder och diverse kulturella sevärdheter. För mej som tar en bojkott av israeliska varor och turism för självklar käns det väldigt främmande.

Att resa till Israel av religiösa skäl, för att vandra i Jesus fotspår typ, kan jag förstå att människor vill göra. Platsen har trots allt både ett religiöst och kulturhistoriskt värde. Men att åka till Eilat eller Jaffa för att sola och bada är mil ifrån mitt förstånd.

Israel är starkt beroende av turistnäringen. En bojkott av israeliska varor skulle slå hårt mot hela landets ekonomi. Ekonomiska påtryckningar skulle försvåra Israels ockupation. Bojkott som metod har fungerat tidigare, i Sydafrika och skulle få liknande konsekvenser även för Israel.

Att resa som turist till ett land som liksom Israel utövar ett militärt förtryck över ett annat land och som flera gånger har brutit mot internationella konventioner är inte bara onödigt utan ett direkt hån mot det palestinska folket. Det är i förlängningen ett ställningstagande för förtryck och stadsterror och mot de mänskliga rättigheterna.

För övrigt noterar jag att det inte är skrivet ett ord om muren i guideboken. Man kallar den inte ens för säkerhetsstängsel. Den finns helt enkelt inte.

Jag ska inte rädda världen

2006-11-09T15:27:00.000+01:00

Om två dagar åker vi, jag och mina två reskamrater. Snart är vi på plats i Palestina. Nästan allting är ordnat. Pass, biljetter och vaccination. Ändå känns det inte riktigt som vi är helt förberedda. Men det är klart, det är svårt att förbereda sig på vad vi kommer att möta. Det är svårt att planera för att möta ett folk som lever under ockupation. Svårt att förbereda sig på soldater på gatorna, vägspärrar och skövlade olivlundar.

Häromdagen träffade jag en gammal träningskompis på pendeltåget. Det blev det där vanliga ”jaha och vad gör du nu för tiden”-pratet. Jag berättade att jag skulle åka till Palestina en månad. Hon fick någonting mycket skeptiskt i blicken och så frågade hon försiktigt, ”men vad tror du egentligen att du kan förändra? Det kommer ju liksom inte att bli fred bara för att du åker dit”. Det är en fråga som jag har stött på flera gånger under de senaste veckorna.

Nej, jag tror självklart inte att jag kan skapa fred genom att åka till Palestina en månad. Jag hade inte ens tänkt att försöka. Men jag vill se hur det verkligen är. Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva under en ockupationsmakt, men jag vill i alla fall försöka. Det är lätt att stänga av och bara ignorera rapporteringarna från Gaza och Västbanken. Man suckar gärna lite indignerat över Israels agerande. Beklagar sig och undrar över när eländet ska ta slut. Sen stänger man av TV:n och återgår till sitt.

Som besökare i Palestina kommer man aldrig att förstå det omfattande förtryck och den förnedring som pågår. Det våld som får konsekvenser för vanliga människors liv. Jag kommer när som helst att kunna åka hem till mitt trygga Sverige. Kanske med en del jobbiga upplevelser i bagaget, men jag kan i alla fall komma därifrån. Det är en omöjlighet för de allra flesta Palestinier. Våld och stadsterror är en del av deras vardag. Det är någonting människor dagligen tvingas möta och leva med. Att inte kunna ta sig till jobbet eller skolan, att få sitt hus demolerat av bulldozers eller att tvingas föda på gatan på grund av stängda vägspärrar är inget ovanligt.

Jag vill veta hur det är att leva under en ockupation. Om jag dessutom kan kombinera det med att göra nytta är det dubbelt bra. Att som västerlänning befinna sig på palestinska områden kan göra att den israeliska militären beter sig, kanske inte exemplariskt, men förhoppningsvis lite bättre. Den israeliska staten bedriver en rasistpolitik utan like. Man gör en enorm skillnad på västerlänningar och araber. Att då som svensk befinna sig bland Palestinierna kan göra att de blir behandlade något mindre våldsamt. Vi kanske inte kan göra någon större skillnad, men i bästa fall lite. Kan min närvaro göra att palestinska barn kan komma till skolan en dag utan att få stenar kastade på sig är vår resa värdefull.

Jag och mina två reskamrater åker till Palestina med International Solidarity Movement, (ISM). International Solidarity Movement består av palestinska och internationella aktivister som arbetar med att uppmärksamma den palestinska kampen för frihet och ett slut på den israeliska ockupationen. ISM nyttjar icke-våldslig direkt aktion med syfte att konfrontera och utmana den illegala israeliska ockupationens politik och väpnade styrkor.

Det krävs en hel del planering inför en resa till Palestina. Det är mycket som ska göras som vi först inte tänkt på. Tillexempel göra upp en plan på vi ska göra för att ta oss igenom den israeliska tullen i Tel Aviv utan att behöva svara på frågor om vår vistelse. Eller att vi behöver skaffa öronproppar för att kunna sova trots ljudbomber och gatustrider. Det här kommer inte att bli någon vanlig resa.

Vi kanske inte kan rädda världen, men vi kan förhoppningsvis genom vår närvaro göra vardagen lite enklare får några av alla de Palestinier som lever under den Israeliska militärens förtryck och förnedring.

Shoping på Apoteket

2006-11-07T02:16:00.000+01:00

Idag har jag varit på Apoteket och shoppat loss. Vätskeersättning, diarépiller och ipren. Jag är förberedd på allt!

Har tömt kameran på bilder, städat lite, hittat kartor över Jerusalem och en del sånna där småsaker. Jag har i alla fall börjat på en packlista, vilket är bra gjort för att vara mej.

Ska ta och sova nu så jag orkar göra någonting vettigt imorgon. God natt!

Riv muren i Palestina!

2006-11-05T18:38:00.000+01:00

Manifestation lördag 11 november 13.00 på Medborgarplatsen.

Det byggs en mur i Palestina. Den skär rakt genom det palestinska samhället och skiljer barn från sina skolor, bönder från sina olivlundar och familjer från sina släktingar.

Konflikten i mellanöstern handlar inte om två jämlika parter som strider mot varandra. Israel ockuperar Palestina. Gång på gång har FN i resolutioner fördömt Israels ockupation, uppmanat ockupanten att dra sig tillbaka och förklarat de israeliska bosättningarna olagliga med hänvisning till Genévekonventionen.

Den israeliska ockupationen innebär daglig misär och förnedring för det palestinska folket. Israel för en rasistisk kolonialpolitik i vilken palestinierna inte betraktas som människor utan utsätts för kollektiva bestraffningar. Israel kontrollerar palestiniernas liv. Kontrollen används till ständiga övergrepp där människor trakasseras, palestinska hus jämnas med marken och den palestinska ekonomin krossas.

Den internationella domstolen i Haag fördömt den mur som Israel bygger på palestinsk mark. Trots detta förmår inte den svenska regeringen agera, trots detta fortsätter USA:s stöd till Israel. Att Israel ostört tillåts bryta mot folkrätten och fortsätta sin ockupation och bygget av muren är något vi alla måste kämpa emot.

Muren i Palestina finns bara så länge omvärlden accepterar den.

Planeringsmöte

2006-11-05T17:51:00.000+01:00

Kom precis hem från ett möte med mitt resesällskap och Siri, en tjej som tidigare varit med ISM i Palestina. Vi gick igenom en massa praktiska grejer som hur vi hittar från flygplatsen och sånt. Hon berättade lite om vad vi bör göra och vart vi ska. Jag blir bara mer och mer pepp ju närmare resdagen kommer.

Jag ska ta och skriva en packlista. Ska försöka att börja packa i tid för en gångs skull. Vet inte riktigt vad jag borde ta med mej, vi är ju borta rätt länge. När jag tänker efter har jag nog aldrig varit ute och rest så länge förut. Men bara passet, biljetterna och pengarna är med så lär det ju lösa sig.

Vi kommer att komma ner under slutet av olivskörden. Det är ännu inte helt bestämt vart vi ska, men troligtvis kommer vi att vara en del i Nablus. Det är mellan 20-25 grader där just nu. Det är med andra ord inte bara elende i Palestina. =)

En vecka kvar

2006-11-05T00:48:00.001+01:00

Om en vecka åker vi. En vecka och 15 timmar tills planet lyfter från Arlanda mot Prag. Tretton timmar senare landar vi i Tel Aviv.

Jag har varit dödsnervig så fort nån har pratat om resan, men nu käns det faktiskt rätt så lungt. Det är fortfarande en massa grejer som inte är fixade, men det löser sig under veckan hoppas jag. Behöver växla pengar och köpa en sån där stor och praktisk ryggsäck. Vaccinerade mej igår. Världens kö, men jag fick i alla fall studentrabatt och sparade 100 pix. Jag börjar bli bättre på att ljuga. Något som kan behövas inför mötet med den israeliska tullen. ;-) (Nej mamma, jag ljög inte. Jag bara skriver så för att det låter bättre.) Ska ta och köpa en massa fula och billiga underkläder också. Sånna jag kan slänga så jag slipper tvätta.

Var på distriktsstyrelsekonferens idag och lyssnade på Elisabet Biström som har varit i Palestina och som berättade om de konsekvenser ockupationen får för vanliga människor i vardagen. Blev värsta peppad och sugen på att åka. Det är inte så långt kvar nu.

Nedräkningen har börjat

2006-11-05T00:29:00.000+01:00

Ja, då var det inte långt kvar då. Söndagen den 12:e november åker jag till Palestina. Blir borta en månad. Har tänkt dokumentera resan bland annat genom den här bloggen. Jag vet i och för sig inte hur det ser ut med datortillgången. Jag kan tänka mej att det blir något sporadiska inlägg. Men jag ska försöka se till att hålla den någorlunda uppdaterad.

Nedräkningen har börjat...!!